Hur är det att växa upp med selektivt ätande/ARFID?

Detta inlägg blir väldigt personligt. Om det inte passar dig att läsa så hoppa bara över...

Jag vill rikta detta inlägg till alla som på något vis kämpar med ARFID / Selektivt ätande - oavsett om du är en person själv med detta eller om du är förälder till ett barn som är selektiv i maten, jobbar i skolan, med hälsa eller inom vården. 

Jag vet nämligen själv hur det känns när måltiderna blir till kamp. Man försöker hålla sig lugn, inte dra uppmärksamhet till sig och att inte synas, men på insidan är det febril aktivitet. Tankarna snurrar "Hur ska jag kunna ta mig ur denna situationen utan att bli kommenterad/upptäckt/tvingad?" Man vill bara krypa ner under bordet och försvinna spårlöst utan att någon märker det.
Inombords börjar man ifrågasätta varför just jag skulle ha drabbats av detta... vad det är för fel på mig och vad jag har gjort för ont mot världen. Att bara kunna äta vissa saker är inget problem för mig själv egentligen, men det är det för alla andra. 

Jag har vuxit upp med selektiv ätstörning, eller det som nu för tiden även kallas ARFID. Det har varit en kamp - inte mot mig själv eller mot maten egentligen - utan att stå upp för sig själv mot omvärlden. Man blir ständigt ifrågasatt och uppmanad att äta saker som man inte kan äta - det går helt enkelt inte rent fysiskt. Konsistensen är fel, ytan är fel, smaken kan vara fel - det är som att be andra äta mask... Hot & belöningar spelar ingen roll och varje gång man tvingar sig så gör man ett övergrepp mot sin egen organism. Det är fruktansvärt. Och vi är barn, vi styr knappt oss själva i denna värld - så utelämnade mot omgivningen och våra nära.

Som barn förstod jag inte varför jag var annorlunda. Jag trodde det var fel på mig. Jag kände ingen annan som var som mig. Och när vuxna – lärare, läkare, föräldrar – försökte “hjälpa” genom att pressa, ifrågasätta eller få mig att prova “bara en liten bit”, blev allt bara värre. Pressen skapar ångest och man drar sig undan, stänger in sig. Man försöker på olika sätt dölja sitt selektiva ätande, undvek platser och situationer där man blir uttittad och ifrågasatt. Tur för mig att jag hade andra saker som jag hade talang för och var bra på - där kunde jag stundtals få känna mig stark. Där brydde sig ingen om vad jag åt - maten var inte viktig - idrotten/hästarna var viktiga. Där blev jag den kapabla/duktiga flickan som lyssnade och gjorde allt rätt - kanske för att duga...? Men på kvällarna grät jag mig till sömns - i smyg, i min egen säng - utan att mina föräldrar visste.

Det tog ända till 24 års ålder innan jag fick reda på vad det var jag hade - att det finns en term för det och att det finns fler som har detta. Det är till och med ganska vanligt... det va det ingen barnläkare eller barnpsykolog som visste på min tid - och det kan ha varit tur för mig. Idag i mitt arbete som homeopat hör jag skräckhistorier om hur barn med ARFID blir mottagna och behandlade inom vården, jag är glad att "vården" inte verkade funka på mig och att vi (mina föräldrar och jag) kunde ta oss ur relativt snabbt - innan alltför stor skada var skedd. 

Idag kan jag se på mitt ätande utan att börja gråta, utan att känna skam. Jag känner en form av kärlek till mig själv - jag har tagit mig ur den psykiska ohälsa som jag levde i och mitt ätande är idag inte ett problem över huvud taget. Det betyder inte att jag äter allt obehindrat - absolut inte. Jag har fortfarande begränsat med mat jag kan äta men det är inget som hindrar mig i livet och inget som begränsar mig. Jag äter mycket och tycker att mat är gott - det jag kan äta. Jag har lärt mig vad jag kan våga prova och vad som inte är "någon idé" för det fungerar inte i vilket fall. På så vis har jag lärt mig att äta 20 varianter av tillagad kyckling istället för en enda, jag har lärt mig att äta mat som är blandad i en sallad, i en taco eller pitabröd istället för endast en sak i taget... 

Denna resa har jag gjort helt utan sjukvårdspersonal, helt utan matexperter och ätstörningsenheter och helt utan mina föräldrar. Det var skönare att lära sig äta och smaka nya saker när man var i en helt ny miljö - där ingen känner mig sedan tidigare och inte vet mina invanda mönster osv - då har jag chans att sätta nya.

När jag började klara mig själv, så började jag lära mig äta mer saker. Men jag hemlighöll det för mina föräldrar. Jag ville inte göra dem besvikna och att de skulle tro att "jag ju hela tiden hade kunnat äta exempelvis kyckling om de bara hade ansträngt sig mer". För det handlade inte ett skit om hur mycket de ansträngde sig - det handlade om att jag fick utrymme att bejaka den jag var och göra mina egna upptäckter med support och stöd - inte krav. Krav är fel!! Jag känner det så starkt att det bara skriker i mig!

Vägen jag gick var genom personliga kontakter med tränare & coacher som trodde på mig. Vägen ledde mig till trauma release genom tapping vidare till mindfulness och homeopati. Till slut nu på senare år vågade jag äntligen testa kinesiologi och även hypnos som jag funderat på ända sedan jag varit 16 år... Det hjälpte! Och det var inte ens läskigt... men man måste vara mogen, våga visa sig sårbar och vilja ha en förändring själv. Och man måste göra sin egen resa i den ordning som man själv känner för. Föräldrar är maktlösa, de kan inte styra - de kan bara stötta och ta parti för sitt barn, och det är det som de ska göra, det alla ska göra.

Den första vändningen för mig kom när min bästa mentor och coach sa att jag skulle lyssna på min kropp - den är smart och vet vilken mat som jag vill ha, det är ingen annan som har rätt att lägga sig i vilken mat du vill äta, det är ditt val. Han var den första som sa det till mig, den första som vände på hela steken och gjorde mig till den jag är istället för den jag inte var... I och med det lärde jag mig att lyssna på kroppen istället för att kämpa emot den. Istället för att kämpa emot kväljningarna och gråten, oron och paniken. 

Söndagen den 26 oktober 2025 hade jag ett webinar där jag delade med mig mer av min resa och svarade på frågor. Jag är absolut inte någon som “har alla svar”, utan som någon som har varit i situationen och vet hur det känns. Hur mycket oro, skuld och ensamhet som kan följa med selektivt ätande – både för barnet och för den som älskar det. Alla våra resor och situationer är unika - men kanske upptäcker du något som kan hjälpa dig/er på vägen framåt. Det är mitt hopp. 

Om du vill se reprisen på webinaret så hittar du det här näst i bloggen.